Jag sitter alldeles still, gör ingenting alls och försöker med viljekraft lösa klumpen av oro i min mage, fylla hålet i hjärtat med någonting annat än ångest. Jag klamrar mig fast vid varje tecken på liv, medkänsla och något som liknar kärlek. För att inte känna mig så ensam när jag är ensam.
Ingenting fungerar och jag förstår inte. Jag skriker på hjälp och ni bygger murar. Jag sörjer och jag hatar. Jag skulle lämnat så mycket tidigare. Jag skulle ha satt mig själv i första rummet och när jag insåg det var det inte längre möjligt.
29 dagar kvar i Stockholm och det känns omöjligt.
