4 augusti 2011

Jag tänkte Jag har ingenting att förlora och jag tänkte att sist jag tänkte så blev det som jag trodde att jag ville ha det. Så jag tänkte Jag har ingenting att förlora och jag gjorde en lista på allt jag har att förlora. Jag riskerade hälften och höll andan trots att det vara handlade om ett endaste litet sms. Jag vände och vred på allt så att du inte skulle förstå hur gärna jag vill vara med dig. Så att du inte skulle förstå vad det egentligen var jag frågade efter. Du svarade och jag släppte ut luften som slagit kullerbyttor i mina lungor och tänkte att Jag har ingenting att förlora och Det här var väl inget att vara rädd för. Jag var rädd och luften i mina lungor blev till myror i min mage, fjärilar i mitt hjärta som jag gjorde om till blodsugande fladdermöss.

Jag är så förlorad. Jag gör allt jag inte vill för att jag tror att jag vet vad jag vill. Men jag har inte en aning och jag försöker egentligen bara fördriva tiden till dess att vi ses och jag blir ännu mer förlorad och framför allt förvirrad. Till dess att du kan krossa mig igen så att jag kan gå vidare, börja om, bli slagen och börja om igen. Vem behöver stolthet när man kan få den man vill ha?

Emil Jensen
Jag tror du vet vad det handlar om.

1 augusti 2011

Jag lovar mig själv att ingenting ska bli ditt, men sanningen är att när du inte är här är allting ditt.
Jag kommer aldrig förstå den här känslan. Jag kommer aldrig sluta njuta av topparna i den här berg-och-dalbanan.

31 juli 2011

Imorgon börjar augusti, Sveriges sista sommarmånad. Imorgon är det bara 18 dagar till flytt. Jag har varit ledig från jobbet ett par dagar, vilket har givit mig tid till att tänka. Men jag tänker bara på saker som jag egentligen inte borde tänka på. Jag försöker bestämma mig för att jag inte ska vika mig en millimeter den här gången, jag ska göra allt till mitt och inte hans. Allt ska ske på mina villkor. Men jag vet ju att det inte kommer att bli så. Det blir aldrig så, inte när man är två om det. Därför går tankarna bara runt, runt som när man som barn gjorde en ström i vattnet i den runda lilla barnbassängen om somrarna.

19 dagar till flytt. 19 dagar till dess att jag på fullt allvar kommer inse att min egenkonstruerade verklighet bara varit fantasi. Ett slag i ansiktet och ett i magen. Men jag vet precis var jag kommer att göra för att lyckas stå upp ändå. Igen. Igen. Igen.

Det finns något mellan oss som nog aldrig kommer att dö ut. Men det kommer aldrig att fungera heller.

23 juli 2011

Känslan av att inte kunna styra riktningen på sin egen kropp. Känslan av att ha tagit sig vatten över huvudet och att slå kullerbyttor med en alltför stor snorkel. Klaustrofobi och panik över att vara helt omgiven av vatten blandat med oförmåga att svälja all luft. Luft som plötsligt, när det snurrar som värst i huvudet, byts mot vatten.

Vetskapen om att jag bygger upp en fantasi och låtsas att det är den verklighet jag ska leva om bara en månad. Känslan av att jag nog inte överlever annars. Insikten om ett bekräftelsebehov av vilket det inte någonsin kan komma något gott. Insikten om alla vänner vars smala nerver jag stegvis trampar ner, om att jag kanske tar för mycket utan att ge. Att jag inte ger tillräckligt. Att jag inte räcker till för något annat än självömkan.

Jag vet att det kommer slå tillbaka om 27 dagar. Eller kanske lite senare. Just nu tror jag att det är värt det. Men jag vet att det egentligen bara är önsketänkande.

Om man ändå kunde välja en medelväg.