Igår natt förlorade en kollega sin far. Jag får en klump i bröstet varenda gång jag hör något sådant. En klump som jag skickligt förpassar till magens hemliga vrår. Jag stänger av allt vad känslor heter. Jag byter gärna samtalsämne. Jag kan säga ”Jag beklagar verkligen” och ”Vad tråkigt att höra”. Jag kan tro att han kommer till himlen.
Men jag tillåter mig inte att känna.
Något helt annat, ja, jag får blanda som jag vill i min blogg:
Jag har gjort en liten mental lista på saker jag kommer sakna med att bo i huvudstaden. Den ser ut som följer
- Pendelbussen som går från mig till jobb om morgonen och hem igen på kvällen
- SL-kortet som är så bra, man behöver bara köpa en grej och sedan kan man åka vart man vill i hela, hela Stockholm. Förutom Bålsta. Men därifrån kan man planka.
- Att det är relativt billigt och bara tar två timmar att åka till Örebro, där jag gillar att spendera en dag eller tre lite då och då.
Det var allt.
