Jag kastar mig ut igen, jag ser mig om och jag sträcker ut armarna så långt jag kan. Jag sätter gränser och går över dom. Jag viker mig och håller med. För att allt annat gör så satans ont.
Var står vi nu? Ingen vet. Vad vill vi nu? En outtalad önskan om att allt ska bli enkelt igen. Men vi vet båda att det inte kommer hända. Det kommer aldrig att fungera, sa vi. Vi skrattade lite och sa att det blir aldrig vi igen. Sen kastade vi oss vidare till dess att någon av oss vände på huvudet och tittade tillbaks. Det var jag. Jag vet att det här är mitt fel.
Vi kommer skiljas som vänner men sårade och nedbrutna. Som sist.
Så dåligt men ändå så svårt att låta bli.
