I tisdags sa jag hejdå till Kim 05.30, ungefär, då han begav sig till jobbet. Sedan fick jag sova ett tag till innan jag gick upp för att duscha, packa det sista och sedan åka för att möta konfirmanderna som samlat på sig chips, godis och läsk för ungefär ett år. 8.50, tio minuter tidigare än planerat, begav vi oss mot Immeln.

Jag orkar inte berätta hela veckan i detalj, så jag väljer några specifika händelser.

I torsdags (har jag för mig) utrustade vi konfirmanderna och oss själva med flytvästar och paddlar. Sedan begav vi oss ut på sjön för att paddla kanot. Det var trevligt och mysigt, trots att min kära vän sjösjukan spökade en aning när det blåste som värst. Samtidigt var det väldigt jobbigt, man är inte direkt van vid dom rörelserna.
Vårt mål var att paddla till en ö som finns där någonstans för att fika och sedan paddla tillbaka, fast en liten bit längre, till campingen för att bada. När vi kommit en bit på vägen, där Immeln var ganska mycket bredare än tidigare, började det dock blåsa ganska mycket, så vi bestämde oss för att vända om och paddla till campingen istället. Väl där fikade och badade vi, sedan paddlade vi tillbaka.

I onsdags (har jag för mig, hade inte så stor koll på dagarna) hade vi en s.k. OT-tävling, Organisationstävling. Det som jag annars brukar kalla poängjakt. Konfirmanderna delades upp i två lag och skulle samla poäng genom olika uppgifter såsom “Slå valfri ledare (-100p)” fast det var ingen som föll för den. 50 poäng fick det lag som klippte 10cm av en lagkamrats hår, detta gäller då hela håret. Axel nappade på det och Molly började friseringen! Efter ganska kort tid tog dock Josefin, en av de unga ledarna från Fosie, över så att Axel faktiskt skulle kunna visa sig offentligt. Det hela blev faktiskt väldigt bra och Axels lag vann på grund av de 50 poängen.

I lördags fick jag ett telefonsamtal när klockan var runt åtta/halv nio på morgonen. Jag trodde att det var Kim eftersom han var den enda som fått nummert till gården, men det var hans mor som undrade om jag kunde bli hämtad tidigare. Jag skulle nämligen försvinna ett tag för att gå på Simons konfirmation. När klockan var lite över tio kom Kenneth och Kim och hämtade mig – då hade jag inte träffat Kim på tre dagar, vilket är väldigt ovanligt!

Det var otroligt skönt att komma ifrån lägret ett tag, även om konfirmanderna är trevliga och snälla, det är trots allt ganska intensivt att vara ledare i en vecka. Vi åkte hem till dom och där väntade Kims yngre bröder, mamma G och Dessan. Det känns som att det var jättelängesedan jag träffade Dessan, men det var det nog inte egentligen? Hur som helst kändes det som att komma hem när jag klev innanför dörren och det var SÅ härligt att vara där.

Vi satt och tittade lite på tv och slappade innan vi gick ner till kyrkan för att titta på Simons konfirmation. De var jätteduktiga och vi var nog alla stolta över Simon. Sedan fick åkte vi tillbaka och fick god, hemlagad mat och efter det jättegod, hembakat tårta! Kort sagt var det helt underbart att vara där.

Sedan var jag tyvärr tvungen att åka tillbaka… Linus skjutsade mig och det värsta var att när jag klivit ur bilen och Linus börjat köra iväg sa en av ledarna, Gertrud, “jag sa just att Caroline kommer nog inte på länge”. Jag ville bara skrika åt Linus att komma tillbaka och hämta hem mig igen så jag fick njuta ett tag till.
När jag sedan gick in mot husets huvudingång öppnade en förfärad Axel fönstret och skrek “Var har du varit!?”. Haha, det var kul att han hade saknat mig, han sa att jag inte fick åka ifrån honom igen och senare när han kom ut fick jag en kram.

Idag, söndag, var det dags att åka hem. Alla konfirmander utom två gick tidigare mot bussen för att hinna handla på campingen, alla unga ledare följde med dom förutom jag. När klockan närmade sig 15 gick jag och de två resterande konfirmanderna, Ellen och Therese, tillsammans upp mot bussen. Medan vi gick pratade vi om hur man blir ledare och tjejerna undrade om dom sparkade ut ledare som var dåligt. Jag svarade att om man är en dålig ledare tror jag att man känner det själv. Tjejerna kontrade med “Tycker du att du är en bra ledare?” och jag svarade, självklart, att jag tycker att jag är bäst i världen. Då gjorde Ellen mig glad och sa att “Jag tycker att Caroline är en jättebra ledare!”. Det värmde och det kommer jag säkert att bära med mig länge.

Sedan åkte vi hem och nu sitter jag här med papps och tittar på tv och väntar på Kim som slutar klockan 01.00 inatt och lär vara här vid tre. Jag har just överlevt sex dagar med konfirmander, ledare, mygg, dop, bråk, kanoter och fint väder!