Helt slut.
Jag väljer att hämta kraft ur detta. Jag hoppas att du kan göra detsamma.
26 september 2011
Svara
25 september
Mitt hjärta spricker av all kärlek som omger mig. Alla fina vänner. Min kropp pirrar av all energi som bjuds. Helt underbart. Och solen skiner!
19 september
Jag kastar mig ut igen, jag ser mig om och jag sträcker ut armarna så långt jag kan. Jag sätter gränser och går över dom. Jag viker mig och håller med. För att allt annat gör så satans ont.
Var står vi nu? Ingen vet. Vad vill vi nu? En outtalad önskan om att allt ska bli enkelt igen. Men vi vet båda att det inte kommer hända. Det kommer aldrig att fungera, sa vi. Vi skrattade lite och sa att det blir aldrig vi igen. Sen kastade vi oss vidare till dess att någon av oss vände på huvudet och tittade tillbaks. Det var jag. Jag vet att det här är mitt fel.
Vi kommer skiljas som vänner men sårade och nedbrutna. Som sist.
Så dåligt men ändå så svårt att låta bli.
14 september 2011
Det här att inse att psyket kan göra hål i hjärtat. Att det känns bra ibland, att jag till och med kan känna mig lycklig, lyckligt lottad, glad – hel. Men ibland gör det ont. Ekande tomhet.
Ibland orkar jag inte.
12 september 2011
”Du är så vacker, Caroline.”
”Du är den starkaste jag känner. Det finns folk med psykiska problem som inte ens varit med om hälften av vad du har.”
”Du är den snällaste jag vet.”
”Om du tror på dig själv kan du få vem du vill. Följ ditt hjärta.”
Ändå är det svårt att känna sig tillfreds med sig själv. Mina vänner är så fina, får stå ut med så mycket och jag undrar om jag någonsin kan ge tillräckligt tillbaka. Vartenda ord ni säger är en kram för själen. Ett plåster på hjärtat. Men ändå är det svårt.
Det är svårt att vara något utan dig.
